Jag tycker du låter optimistisk i din syn på hur länge du kommer behöva vara sjukskriven och hur mycket, men det är kanske bra att du ser positivt på din situation. Jag skulle dock undvika att skriva så mycket om när du kommer att kunna jobba igen och ge dem förhoppningar. Det räcker att det står hur länge sjukskrivningsperioden varar.

Du bör också skriva varför du är sjukskriven, tycker jag. Om du skriver depression borde det räcka. Annars har de ingen aning om vad de har att göra med, vilken kanske försvårar deras planering.

Det finns minst en till sajt du kanske kan få bra svar på såna här frågor på:

https://depression.ifokus.se

#1: Tack, jag var själv osäker på den biten och det känns väl egentligen som att jagskriver så för att jag är rädd för vad han ska tycka och att vara en börda.

Låter rimligt att de behöver veta att det är depression. Om han behöver ställa nån fråga så kan han ju ringa.

Tack för forumstipset!

#2: Vad vore det för en arbetsgivare om de tyckte du var en börda för att du blir sjuk? Det är en naturlig del av att vara människa. 🙂

En annan bra sajt för frågor som den här, är Hälsa iFokus.

https://halsa.ifokus.se

Som någon som spenderat en bra bit av dem senaste två åren kämpandes med en depression så funderar jag på om du verkligen ska hoppa in på 50% direkt utan att veta om medicinen hjälper?
Speciellt eftersom du inte kommer att vara i Sverige så du bara kan ringa läkaren och åka till närmaste apotek för att testa något nytt 😅

Rekommenderar att vara öppen mot chefen när du håller på att byta mediciner, trappar upp och ned i doser. Min chef upskattade det väldigt mycket och kunde då bättre förstå om jag hade fler sämre dagar eller dagar jag inte kom iväg alls till jobbet under dem perioderna .

#3: Det är sant. Jag tror helt enkelt att jag alltid är till besvär och lyckas inte riktigt få in annat i skallen. Jag vill tro att de inte tycker illa om mig för att jag inte är 100% frisk just nu. Tack för forumtips nummer två!

#4: Kommer vara på Kanarieöarna så du har helt rätt, det blir inte det enklaste med hänsyn till medicinering och läkarkontakt. Läkaren föreslog 100% sjukskrivning, men jag vet inte, jag har inställningen att jag överlever det mesta, vilket nog också är anledningen till att jag först nu vågat söka och ta emot hjälp.

Tänker att jag kan ha öppnare dialog med båtsman kring medicineringen kanske, personalansvarig är inte ens ombord

Har skickat mail och fick svar inom en halvtimme bara och han verkade chill kring det, beklagade och sa att det var tråkigt att höra, frågade mig om jag fortfarande ville komma ombord som planerat och att vi hittar en lösning på 50% och jag har svarat ja på det. Han frågade också om han fick ringa mig imorgon, så det kommer säkert lite följdfrågor då.

Tack för svaren jag har fått! Det blev lite mindre läskigt att skriva mailet och jag är glad att jag fick iväg det idag.

#6: Vill du överleva eller vill du må bra? Jag tror du behöver ompröva din syn på vad det betyder att vara ”sjuk i huvudet”. Du kan inte vänta tills det börjar ta sig fysiska uttryck. Det är nu du har chans att vända trenden och bli frisk.

Jag har ganska begränsad erfarenhet av hur det funkar att arbeta till sjöss men befinner du dig ombord mer eller mindre hela tiden? Med andra ord, när du är ledig eller sjukskriven så är du ändå ombord fast har inga arbetsuppgifter?
Jag vill inte låta negativ men det skulle jag definitivt ta med i beräkningen som betungande. Att inte komma bort från jobbet kan vara tufft, i synnerhet om man är en person som lätt känner sig skyldig och till besvär.
Att vara sjukskriven med ett brutet ben är inte så svårt, folk ser gipset och kryckorna och fattar att man inte kan jobba. Att däremot vara sjukskriven med något som inte syns - man kanske till och med verkar må ännu bättre än vanligt för att man sätter på sig sitt "happy face" - är ganska kämpigt.

Nu skriver jag bara hur jag upplever det men många med psykiska sjukdomar som depressioner har samma erfarenhet. Det kanske till och med är en bidragande anledning till att vi blir sjuka, vi försöker och försöker att få saker att funka tills vi kraschar rejält?

Det kan i längden vara bättre att vara helt sjukskriven ett tag för att kunna fokusera på dig själv och att må bra. Å andra sidan så kanske miljön ombord får dig att må bättre?
Det är definitivt inte samma sak men om jag mår pissigt så blir det bättre av att vara i stallet. Jag kommer ut, träffar folk jag känner, får pepp och stöd. När jag väl varit där så känns det dessutom bättre att jag har gjort något. Det skulle dock aldrig funka om jag inte mellan besöken kunde gå hem och lägga mig mer eller mindre med en filt över huvudet och inte göra något alls.

Om du har det "dra filten över huvudet-behovet" för att återhämta dig från något som har varit ansträngande, till exempel jobbet, har du då möjlighet till det ombord? Inte att du bara har tillgång till en egen hytt utan att du känner att du verkligen kan släppa allt?

Det här skriver jag inte för att trycka ner dig men lite erfarenhet har jag trots allt fått under de drygt 40 år jag kämpat med det här. 😉

I vilket fall, lycka till! Och försök att se depression som vilken sjukdom som helst. Hur skulle du resonera om du till exempel hade svårbehandlad diabetes? Hade det varit självklart att du skulle pressa dig till det yttersta även om det hade kunnat slå tillbaks på dig själv på grund av stress etc?
Ta hand om dig 🌻

#10: #9: Det är värt att tänka över, båda två. Jag är tacksam att ni vågar ifrågasätta mig så att jag måste tänka mer kring vad jag egentligen behöver. Jag kommer ha kontakt med min läkare och jag tror hon kan sjukskriva mig mer än 50% om det skulle behövas. Medicinen hjälper mig ju bara på ett punkt, depressionen så att säga är ju kvar vad angår i mitt tänkande, min syn på mig själv, min syn på min omvärld. De kommer av ett överlevnadstänk som jag har haft för att det har funnits ett behov av det såklart, för att klara vardagen. Det är en ond cirkel jag har hamnat i.

Jag kan ju beskriva livet ombord: Jag är alltid ombord precis som du tänkte, men får gå i land så länge jag möter på jobb till tiden. Jag har just bara en hytt med ca 1 km golvyta, en säng och en liten soffa. Måltider är gemensamma i messa 3 gånger om dagen. Jag är lite obekväm med just synen på mental hälsa ombord och du förväntas ju rycka upp dig absolut. Samtidigt har de varit väldigt schyssta mot en däckslärling som kämpat med sitt mående och när jag kämpade mer synligt med mitt mående för snart två år sedan ombord så var de också relativt ackommoderande.

Till sjöss jobbar jag vanligtvis 4-8 på morgonen, 14-20 på kvällen, 7 dagar i veckan. 70 timmar i veckan alltså. Sättet jag har klarat mig hittills har varit att ligga i min säng all ledig tid i princip. Jag syns inte till förutom på vakt eller för nån kopp kaffe före vakt. Om vi ligger förtöjda som vi ska nu i en månad för vinterunderhåll, så är arbetsdagen från 8 till omkring 18-19. Söndagar brukar vi få ledigt, då brukar jag försöka återhämta mig, promenera lite i land. Du kan riskera att ha nattvakt 24-8 efter en arbetsdag 8-18, men då får du sova ut dagtid.

Många av mina kollegor är jag goda vänner med. Många har sett åt vilket håll det har gått, förste styrman som är min närmaste vän ombord kommenterade på att jag verkat manisk, men det var inte mani utan jag kämpade såååå hårt för att verka ok och visste inte var jag skulle ta vägen så jag klistrade på världens leende och var högt och lågt i mitt humör. Vi såg delfiner och jag började gråta liksom. Det har också kommenterats på min sömn eftersom jag dyker upp långt före min vakt. Jag hoppas och tror att det kommer finnas förståelse eftersom att många har sett att jag kämpat.

Dessutom tror jag verkligen att jag behöver rutinerna och det sociala. Det hade inte blivit första gången de skickar hem mig med första bästa flyg skulle jag krascha i mitt mående, men den här gången har jag inte ett jobb ensam som "messepike", som allt annat hänger på, det hade jag hade sist då jag blev utbränd. Även om jag bara hade jobbat ombord i en månad och inte ens klarat av en full turnus på 6 veckor, så fick jag komma tillbaka som matros sen, så de har varit väldigt snälla och förstående mot mig. Nu som matros är jag en del av däcksbesättningen bland många andra så det är inte kris att jag är sjukskriven heller. Vi har bara en messepike ombord liksom. Jag var däremot väldigt rädd för att verka "skör" efter den händelsen som messepike, så jag har jobbat hårt för att verka glad och arbetsvillig, så att de inte skulle känna att de ångrade sig med hänsyn till att anställa mig.

Jag tänker egentligen bara högt här, men det ni förstår ni nog. Jag ser absolut varför ni tänker att jag kanske behöver vara hemma där jag kan gömma mig under täcket en stund. Samtidigt mår jag alltid bättre ombord även om det får mig att svänga mycket i mitt mående. Jag har svårt för att reglera mina känslor liksom.

Jag är jättetacksam för att ni ifrågasätter och tvingar mig att reflektera mer kring det och vad jag egentligen behöver. Jag ska fortsätta grubbla över det.

#11: Du känner bäst vad som passar dig. Har du det du vet, och det vi har påpekat, i bakhuvudet kommer du att fatta bästa möjliga beslut. Även om du är till sjöss och plötsligt upptäcker att du inte klarar det finns det säkert sätt att ändra beslutet. Ingen kan klandra dig för att du försöker.

Det där med att anstränga dig för att verka må bra, försök lägga det åt sidan. Du behöver energin för annat. Dessutom ger du dina kollegor fel signaler. De är mer hjälpta av att veta hur du egentligen mår. Jag tror det bästa vore om du kunde se till att de allihop är väl informerade om din hälsa, hur du känner bra dagar och hur du känner riktigt dåliga dagar. Gärna också om det finns något råd du kan ge dem om hur de kan hjälpa dig eller hur du vill bli behandlad.

Jag vet att det är svårt att visa sig svag, men det är egentligen en enorm styrka att kunna göra det. Jag tror att de flesta inte har förstått det. Ingen säger till den som har erkänt sina svagheter hur svar hen är. Den som säger sig vara oslagbar har däremot en hel del att leva upp till. Den pressen vill man inte ha. Den som slår ur underläge kan bara överraska positivt.

#11: Vad har du för typ av sysslor när du jobbar? Får du röra dig tillräckligt mycket eller måste du komplettera med fysisk aktivitet på fritiden?

#13: Otroligt kloka ord, jag ska ta med mig det du skriver vidare. Jag tänker ofta att jag inte är så deprimerad egentligen och att jag därför borde kunna rycka upp mig, men så är det ju inte egentligen. Jag har bra dagar och bra perioder, men det motsäger ju inte att jag faktiskt har riktigt dåliga dagar. Jag hade inte tänkt på det, men det är nog bra om besättningen blir lite informerade om det. Jag ska fundera lite på hur jag vill bli behandlad.

För att svara på din fråga: Det är ett väldigt fysiskt tungt jobb och det varierar mycket, allt från arbete i höjden till att banka rost, måla eller tunga lyft. Jag går mycket och jag använder hela kroppen. När jag är hemma försöker jag träna i förebyggande syfte eftersom att det är ganska påfrestande för kroppen. Det är fråga om skeppstypen fullriggare, om det hjälper.

Det var faktiskt min fysioterapeut som frågade hur det låg till med mitt mående eftersom att jag nämnde feberkänsla och värk i kroppen, han tänkte att just det kunde ha en psykisk koppling.

#14: Du kanske behöver komplettera med motion också.

Ofta när huvudet mår dåligt beror det åtminstone delvis på att resten av kroppen saknar något:

Motion, bra sömnrutiner eller bra matvanor.

När allt det fungerar brukar också huvudet må bra. Gör det inte det kan det bero på bristande social kontakt med andra människor.