Hej, hoppas jag har hamnat rätt för denna fråga. Jag befinner mig i en oerhört svår situation. Jag jobbar som personlig assistent genom ett privat bolag och har gjort det i ca ett år nu. Jag är ensam anställd förutom mamman i familjen som fyller upp assistanstimmar så att brukaren inte ska bli av med sin assistans.

På intervjun i december i början på året så berättade dem att de letade efter någon långvarig eftersom att de alltid har haft strul med assistenter och alla brukarens gamla assistenter lämnade i en svår situation då brukaren blev sängliggandes efter en olycka. Brukaren bor med sin mamma och pappa, i pensionsålder och varav den ena föräldern har fått stroke. Brukaren är rullstolsbunden men väldigt självständig.

Så till saken.. Jag kände vid start att jag ville vara kvar länge, eftersom att det skulle passa bra ihop med mitt plugg på distans, samtidigt som jag berättade att när jag är färdig med skolan vill jag söka jobb på förskola. Men efter ca 3 månader så ändrades hela den känslan, det var bara tristess och stillasittande. Att jobba så nära i hemmet passar inte mig. Jag har egentligen 5 huvudsakliga arbetsuppgifter har jag märkt med tiden, saken är bara den att det bara är en arbetsuppgift som återkommer varje dag - uppstigning på morgonen. Det tar ca 30 min av min 9/10 timmars arbetsdag, resten av tiden sitter jag i brukarens kök på en stol och löser korsord, läser, eller pratar med brukarens mamma medans brukaren sitter vid datorn eller gör annat. (Det här är en högfungerande person som jobbar hemifrån och att jag kommer med initiativ funkar inte) En dag i veckan duschar vi. En dag i veckan städar jag. Ibland (inte varje vecka) har jag småsysslor att göra så som att fylla på produkter, vara handräckning, handla osv, men inget av detta tar mer än en bråkdel av min arbetstid. Nu ett år senare känner jag mig sjukt understimulerad, jag är konstant trött, omotiverad och gillar inte alls att vara i brukarens hem då jag varje dag får höra brukarens pappa bli utskälld och nedtryckt av mamman.

Jag har en bra relation med brukaren själv och har stor medkänsla för denne som gått igenom mycket i livet. Men jag klarar inte av att ha ett arbete där jag måste kämpa för att hålla mig vaken varje dag, det passar inte mig. Jag känner för första gången i mitt liv ångest för att helgen ska ta slut och att kliva upp på morgonen. Jag älskade mitt förra jobb på gruppbostad, men fick endast vikariat vilket inte var hållbart. Då kände jag att även en dålig dag blev bra på jobbet. Nu får jag inte göra vad som helst, jag kan tillexempel inte ta med mig min dator och plugga eller börja städa i huset för att hålla mig sysselsatt. Vi har pratat om att jag känner såhär men jag har fått svaret ”det kommer att vara såhär ett bra tag framöver nu” (syftandes på att brukaren jobbar hemma pga riskgrupp för corona).

Familjen vill absolut inte anställa nya assistenter i rådande corona-situation, vilket sätter ännu mer press på mig som ensam assistent att inte kunna sluta. Jag känner ofta att jag blir ”pikad” om hur dåliga tidigare assistenter har varit som lämnat brukaren i klistret.

Jag måste byta arbetsplats, annars kommer detta att börja ta på min hälsa ännu mer. Men hur går jag till väga på bäst sätt och hur öppnar jag ett samtal om att jag vill sluta? Jag vågar nästan inte berätta eftersom att jag känner stora skuldkänslor inför att lämna familjen/brukaren när jag är den enda assistenten. Har någon varit i samma situation?