Annons:
Etikett20-off-topic-ot
Läst 4927 ggr
Low
2014-12-09 22:26

Jag hittar inte rätt... Snälla hjälp.

Jag måste få prata ut Ledsen

Jag blir så trött på mig själv. Jag kan aldrig slå mig till i ett yrke.
Det dröjer inte länge innan jag känner "Nej. Det här är verkligen inte vad jag vill"…

Jag börjar fundera över om det ska vara så här - att arbetet inte ska vara roligt. Och det måste jag i så fall lära mig att förstå. Eller så har jag helt enkelt inte hittat jobbet för mig.

Jag är precis fyllda 25. Jag har ingen utbildning, eftersom jag inte har en aning om vad jag vill göra "när jag blir stor". Dessutom är jag så omotiverad man kan bli till att studera. En stor anledning är nog att mitt självförtroende är riktigt dåligt. Dessutom är jag perfektionist vilket gör att jag tar mycket längre tid på mig än andra. Jag tappar tålamodet när ett ämne inte är tillräckligt intressant. Och med tanke på att jag till och med kan drömma mardrömmar om gymnasiet och alla misslyckanden där, är nog inte universitetet något för mig… (Och ändå gick jag ut med 16 i snitt trots 80% frånvaro i flera ämnen.)

Jag vågar dessutom inte lägga tid på en utbildning när jag vet att arbetet inte blir som man först har tänkt sig ändå. Fram till nu har jag provat lite olika yrken för att försöka hitta rätt i livet.  Yrken som jag tror har passat mig, men som bara legat som en tyngd över axlarna…

Under många somrar i rad arbetade jag med trädgårdsskötsel. Tiden gick så sakta att jag nästan somnade i rabatterna. Jag minns att jag delade upp veckorna i så mycket som 80-delar och räknade bort en del för varje halvtimme som gick.

I ett år arbetade jag på förskola. Det var en fin tid. Jag blev väldigt fäst vid barnen och dem vid mig. När man lärde känna barnen så gick dagarna väldigt fort. Men jag ville aldrig ha det yrket någon längre tid, då jag helt enkelt tappade entusiasm till slut, blev mindre intresserad av barnen, blev trött av ljudnivåerna etc. Dessutom upplevde jag att folk skrattade lite åt att man arbetade som barnskötare. Det var liksom inte "fint nog". Suck…

I 2,5 år arbetade jag sedan i en stor möbelbutik (en större kedja) men blev trött på att dag ut och dag in göra samma sak och svara på samma frågor. Ibland blev jag hopplöst trött på kunderna medan jag ibland var en fantastiskt bra säljare. Men arbetstiderna var absolut inte bra för mig. Att jobba så oregelbundna tider och under så stark stress, resulterade i att jag inte hade mens en enda gång under mina 2,5 år på det jobbet.

Emellanåt fick jag dock kontorsuppgifter där, och det var kul när jag var insatt i ämnet. Jag var strukturerad och snabb. Men omväxling förnöjer ju, så jag vet inte om jag hade tyckt det var lika roligt om jag bara fick sitta på kontoret och aldrig stå ute i butiken.

Nu jobbar jag på ett bemanningsföretag inom städning som är precis nytt. Det ägs av ett större bolag. Jag är den första anställda och därför den som håller i trådarna i det nya städbolaget, men i slutändan städar jag mest ändå. Dagarna går fort när man kör runt på olika uppdrag - jag älskar att köra bil, få variation, träffa olika folk m.m. Men chefen är riktigt nedvärderande. Jag vet att han är det mot alla - han är känd för det. Men jag har verkligen svårt att se en framtid där när jag alltid lyckas göra fel på något sätt, eller när jag måste gömma mig för honom. Att jobba fasta tider är däremot väldigt värdefullt för mig och jag är så glad att det passar så bra med mitt hundliv (min hund är på dagis).

Men det är inte bara chefen som besvärar mig… Jag vill ju inte heller "bara" vara städare. Speciellt starka är dessa känslor när jag måste städa kontoret, hos mina kollegor i det större  bolaget. Det känns förnedrande och jag känner mig så misslyckad.

Och inte jobbar man bättre, när man vet att chefen har ögon i nacken och sannolikt kommer ge någon nedlåtande kommentar för varje gång man är där.

Jag vet att jag kan lyckas med något större än det här. Jag är en väldigt kreativ människa och väldigt omtyckt av min omgivning. Och jag är en smart tjej, effektiv och uppfinningsrik.

Men jag hittar inte rätt. Och svårare känns det när jag är uppvuxen i en stor familj där är framgångsrika och fått bra jobb, efter långa och tuffa utbildningar.

Det är liksom bara jag som är kass.

Jag är helt vilse. Jag är 25 år och utan ambitioner eller mål.
Innerst inne vet jag ju att jag kan bli någonting.

Annons:
Aristarcos
2014-12-09 22:37
#1

Vad är du intresserad av på fritiden ? Vad brinner du för bortsett från jobb ?

Spontant kanske någon typ av tjänst med så lite monotont arbete som möjligt. Där vardagen ändras beroende på vad som händer ?

Typ kundtjänst, djurvårdare, sköterska är några typer av jobb som jag tänker på. Men bäst är att hitta vad finner du roligt på fritiden ? Något man kan spinna vidare på. teknik, djur, natur, litteratur ???

Cindy S
2014-12-09 22:42
#2

Du borde nog försöka hitta ett liknande varierande jobb(kanske inom städ eller vaktmästeri) och sedan bestämma dig för att arbeta deltid med något kreativt jobb. Pröva hantverk, konst, prata med arbetsförmedlingen. Om du vill ha ett statusjobb så kan du ju ändå ha ett stabilt jobb på sidan av. Det är bara vettigt.

Bara för att du är rastlös betyder inte att du inte kan nå högt. Ta han som var partiledare för piratpartiet; han tyckte att man bara skulle ha ett jobb i 5 år sedan byta(vilket var vad han gjorde). Han var ju inte klok på många sätt, men han lyckades ju få statusjobb trots att han var rastlös(och inte visste vad han snackade om).

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Zepp
2014-12-09 22:42
#3

Jag är 59 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor!

Så sakta börjar jag fundera på en karriär som pensionär?

Fast vi får se om 6 år, det e ju bara en grisblink till dess?

Alla chefer är skit, förmodligen du och jag oxå om vi vore chefer, för chefer tvingar folk att göra saker de inte själva valt.

De finns där hur som helst och någon funktion lär de väl ha.. förhoppningsvis någon bra funktion då.

Man skall inte trivas på jobbet, det skall man göra hemma.. däremot skall det inte vara en plåga att gå till jobbet.

Jag läste inte fören jag var 40, och det var som kniven i magen att gå på Chalmers.. men jag klarade det.. antagligen var detta det viktiga, dvs att jag bevisade för mig själv att jag klarade det.

Vet inte om man måste veta vad man vill göra som 50 åring redan när man är 25?

Man hinner byta jobb och karriär ett antal gånger innan det.

Hur himla kul är det att läsa till revisor och sen sitta och kika i redovisningsböcker hela livet?

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Low
2014-12-09 22:52
#4

Åh tack för att ni svarade och inte bara stämplade mig som gnällig och bortskämd Blomma TACK. Jag sitter med ett leende, och det var många kloka ord och tips.

Ni har redan kommit med ett par förslag, men det här är i alla fall en bättre beskrivning på mig… Ifall ni har någon mer idé?

Jag är verkligen intresserad av djur, men allergisk mot de flesta förutom min hund. Min dröm var att bli veterinär, men när jag var 16 år så fick jag mitt allergibesked och därefter har jag varit helt vilse.

Jag är väldigt konstnärlig av mig, och ganska djup som person. Samtidigt som jag till det yttre är världens gladaste och enklaste människa. En sådan som folk vill vara med om de vill prata ut, eller bara ha kul och bli glad med/av.

Jag är duktig på att fotografera, redigera, rita m.m. Jag är musikalisk, spelar ett flertal instrument och sjunger. Och det egentligen väldigt bra.

Jag älskar att vara ute i naturen. Jag är en sådan typ av människa som blir varm inombords av att se himmel och hav. Jag gillar även att arbeta med händerna, t.ex. med blommor. Jag sökte vuxenutbildning som florist, men kom inte in. Tyvärr har jag inte råd att ta privat utbildning i det.

Samtidigt är jag bra på datorer, struktur, praktiska uppgifter m.m.

Så ja det finns ju en del att plocka ur…?

Aristarcos
2014-12-09 22:57
#5

Musik lärare, sångpedagog , copywriter, kommunikatör ?

Low
2014-12-09 23:14
#6

Bra förslag! Jag har tänkt på alla (utom copywriter) själv, så jag kanske är inne på rätt spår ändå. Men när utbildning krävs så blir jag så skraj. Jag tänker att jag inte kommer komma in, eller våga kämpa/satsa för att göra det, eller klara utbildningen, eller senare trivas med det yrket. Ja jag ser hinder hela vägen. Men som ni säger, man hinner byta bana många gånger under sitt liv. Förresten Zepp, du har rätt - ingen chef är väl helt och hållet underbar. Men om jag var chef så skulle jag åtminstone inte kalla mina anställda för idioter, grisar, gnälliga jävla gubbar etc, till skillnad från min.

Annons:
Zepp
2014-12-09 23:32
#7

Chefer kan vara underbara som människor, men det är förhållandet chef/anställd som gör dem jobbiga, man blir tvungen att göra som de säger, fasten man inte vill.

Det gäller alla som bestämmer över en!

Nu läste jag faktist lite arbetspsykologi på Chalmers, och det du beskriver kallas för "management by fear", det rekomenderades inte!

Man skall oxå lära sig skilja på dem som mäniskor och chefer, som mäniskor är de inte så annorlunda än vad du och jag är.

När du är 30-40 så vet du antagligen mer om vad du brinner för, då är det dags och då studerar du det du brinner för, oavsett karriärmöjligheter.. för att du brinner för det!

Ett problem i dag.. och det kanske är detta som är ditt riktiga problem, man läser/ser bara alla dessa lyckade mäniskor som gör karriär och blir framgångsrika, det är mest en mediabild, de flesta lever vanliga liv med vanliga jobb.. man kan vara lycklig för det och de flesta är just det.

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Halvdansken
2014-12-10 00:10
#8

Kanske skulle du passa som receptionist på ett hotell? Eller jobba på en flygplats? Där händer det en massa saker. Fast båda de jobben kan ha lite skiftande arbetstider.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

drika
2014-12-10 17:18
#9

Bli något då om du vet att du kan:)! Sluta tänka nervärderande tankar och suga åt dig av negativ energi, vem bryr sig om du har ett fulare jobb så länge du trivs med jobbet? och 25 bast är inte så mycket:)

Skulle föreslå att du tittar runt på utbildningar eller jobb och ser vad som kan passa dig:)

Hälsningar

Fredrika

Stephanie
2014-12-10 22:22
#10

Vad händer om du helt enkelt bestämmer dig för att INTE bestämma dig för ett yrke då? Om din plan istället är att testa på en massa olika saker, och rätt vad det är så kanske du fastnar för något? :)

PokalStjärnor Mvh Stephanie StjärnorPokal

Tanjis
2014-12-11 22:18
#11

Gud vad ja kände igen mig i det här. Jag sitter nu och väntar på bussen efter ett kvällspass. Hon jag jobbar mest med är alltid nogrann att peka ut de fel man gör och nu ikväll har hon verkligen varit på hugget och jag känner mig fullkomligt värdelös och sitter nu och funderar på om jag ska säga upp mig i morgon på stört och gå tillbaks till mitt gamla jobb som jag inte heller trivdes med men uppskattades av kollegorna.

drika
2014-12-12 22:15
#12

säge rhon verkligen fel då? är det inte konstruktiv kritik? Frågar bara för att ibland kan de vara det och man behöver lära sig ta det men jag vet ju inte hur det är..:)

Hälsningar

Fredrika

Zepp
2014-12-13 13:21
#13

Eh.. vi söker alltid bekräftelse.. hemma och på jobbet.

Sen så jämför vi oss som regel med andra.. och skall man kika i tidningar så är cirka 99% av oss misslyckade!

Såå.. vi är alla totalt misslyckade individer.. iomed att vi inte lyckats med karriären/fått Nobellpris/vårt hem är med i Damernas värld!

Såå.. med tanke på det så lär åtminstone 99% av alla mänskor må dåligt.. fast så är det inte.. det är mest en mediabild.

Låt mig säga som så, lyckan/bekräftelsen är främst på hemmaplan och jobb/karriär är mest ett medel för detta.

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Annons:
[lenniiis]
2015-01-10 02:53
#14

#3 Måste bara hoppa in lite här och säga att man faktiskt kan trivas väldigt bra på sitt jobb. Min pojkvän är ett jättebra exempel på det! Han jobbar på ICA Maxi här i stan och han trivs verkligen huuuur bra som helst. Han börjar 06.00 VARJE dag men tycker inte ens att det är jobbigt, just för att han trivs så bra där. Hans pappa är avdelningschef där, och han har oerhört bra arbetskamrater, så det är därför. 

En gång tittade han på mig och sa "Det klart att jag inte brinner för att plocka varor i en butik, men när man har en så bra arbetsplats med roliga arbetskamrater blir det ju jättekul". 

Jag håller heller inte med dig om att alla chefer är skit. Min svärfar är känd för att vara en jättesnäll men bra chef. Sträng när det behövs, men absolut inte snabb med att komma med pekpinnen. 

#0 Du trivdes med barn sa du! Bli förskollärare, då. Det finns ju massvis med olika inriktningar du kan jobba med! Du kan jobba med små barn (1-3), du kan jobba med lite större barn (4-5) och du kan jobba med utvecklingsstörda. Finns massor med omväxlingar ju! Eller bli undersköterska. Där finns det också massvis med inriktningar, såsom hemtjänsten, jobba på vårdcentral, sjukhus, med utvecklingsstörda vuxna, med utvecklingsstörda barn, med psykiskt sjuka etc. etc. Och jag har aldrig upplevt att barnskötare är ett mindre fint jobb… Och sådana som tycker så ska du bara rynka på näsan åt. Det är ett jätteviktigt yrke och uppskattas av många.

Zepp
2015-01-10 12:12
#15

Ja altså skitet med chefer är att de tvingar en att göra saker, de behöver för den skull inte vara skit för det, det är mest en omskrivning för att man är tvungen att jobba för sin försörjning!

Har man en bra chef så ser han/hon till att man känner sig del i ett sammanhang.. och det är en bekräftelse på att man är behövd!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

[lenniiis]
2015-01-10 19:13
#16

#15 Hur kan du säga att chefer tvingar en att göra saker? På sitt jobb ska man göra det man ska, och man får betalt för det. Precis som du säger. Förstår inte hur du kan få det till att man blir tvingad.

Upp till toppen
Annons: